Kom tillbaka till jobbet i går efter antal dagar med både sjukdom och VAB. Så skönt att vara tillbaka även om det är stressigt när man varit borta och saker samlas på hög.
Men bäst av allt. Mina kollegor. Alltså jag skrattade så tårarna sprutade. Att skratta tillsammans. Det är typ det härligaste som finns. Känns som ett grundläggande behov för mänsklig överlevnad.
Kanske inte så konstigt att det finns såväl skratt-terapi som skratt-yoga.
På en del anstalter och behandlingshem har man skratt-terapi som en väg att släppa fram gråt. För visst går de hand i hand.
Min man och jag träffades för över 10 år sedan. Jag vet att skrattet är en stor till våran kärlek. Humorn håller oss alltid ihop och det fantastiskt att garva sådär hjärtligt fult som man gör ibland. Hur är det ens möjligt att ha ett förhållande med någon man inte skrattar med?
Bubblande skratt är något av det bästa jag vet.
Sådant där skratt som är nästan förbjudet. Som när man får en skrattattack tillsammans med andra… I olögliga situationer. Som jag och min syster, den där gången på chi gong och något brast. Mitt i meditationen hör jag henne frustande kämpa mot skrattet. Trots att vi bli blundar och inte ens ser varandra smittar det.
Det finns en underbar video från en tunnelbanevagn där en person börjar skratta och det smittar av sig. Till slut skrattar hela vagnen, full av främlingar, med varandra.
I dessa tider av förkylningar, magsjuka och vattkoppor. Se till att smitta något annat. Smitta skratt! ❤️