2015 inleddes med det glädjande beskedet att det växte ett litet liv i magen på mig. Jag var så glad och tacksam över att ens kunna bli med barn. Vi hade bestämt oss för att bli en familj och det funkade! De kommande nio månader var som att åka en bergochdalbana, både psykiskt och fysiskt. Det var som att skruva upp volymen på precis allt. Förstärka allt. Med handen på hjärtat ska jag erkänna att det var svårt att förhålla sig till kroppen som ändrades så extremt mycket på kort tid. Men eftersom Ayla låg därinne kunde jag ändå känna kärlek till kroppen.
2015 inleddes med det glädjande beskedet att det växte ett litet liv i magen på mig. Jag var så glad och tacksam över att ens kunna bli med barn. Vi hade bestämt oss för att bli en familj och det funkade! De kommande nio månader var som att åka en bergochdalbana, både psykiskt och fysiskt. Det var som att skruva upp volymen på precis allt. Förstärka allt. Med handen på hjärtat ska jag erkänna att det var svårt att förhålla sig till kroppen som ändrades så extremt mycket på kort tid. Men eftersom Ayla låg därinne kunde jag ändå känna kärlek till kroppen. Kroppen som var ett livskärl för denna underbara lilla människa. Magiskt.
2015-09-13 såg Ayla dagens ljus. Eller kvällens ljus snarare. Kroppen pallade även den insatsen. Bra jobbat kroppen!
Dagen efter förlossningen när jag klädde på mig kändes det som att jag fortfarande var gravid. Magen var ju inte ens mindre? Bara mer mjuk och märklig. Ångesten slog till. I efterhand blir jag förbannad över att jag ens tillät mig själv att ha dessa känslor som nyförlöst. Det borde inte ens ha fått ta utrymmet i mig. Men under hela graviditeten blir man fullkomligt bombarderad med fokus på kroppen. Det anses som fint att ”bara vara mage”. Alltså inte gå upp mer än på magen. Det är självfallet viktigt att hålla en sund livsstil som gravid. För sig själv och barnet. Men att man går upp mer än magen är väldigt jäkla naturligt. Kroppen och hormonerna är på riktigt överallt!
Det är lustigt hur folk tar sig rätten att kommentera hejvilt bara för att man är gravid. Jag hade helst blivit precis lika lite kommenterad och tagen (ja, fysiskt tagen på av folk) på som annars faktiskt.
”Ammar du kommer kilona rinna av dig” sade folk. RINNA av mig. Härligt. Efter en kämpig start fick vi till amningen. Åter igen, bra jobbat kroppen (och amningsexperterna på Danderyd).
Våran lilla tjej var (och är) glad i mat. Väldigt mycket. I sex månader helammade vi. Det enda som rann av mig var mitt självförtroende. Jag gick knappt ner ett gram. Skitkul. Jag åt nyttigt, tränade och promenerade. Försökte le utåt. Mådde hemskt. I media och på sociala medier såg jag överallt hur man uppmuntrande kvinnor med att ”bli av med mammamagen”. ”Så förlorar du gravidkilona”. ”Säg hejdå till gravidmagen”. Mammamagen ska bort. Helst direkt när man kommer hem från BB. Jag kände mig misslyckad.
I samtal med en läkare fick jag förklarat att man inte alls behöver gå ner i vikt av att amma. Vissa gör det och andra inte. Den långvariga stressen gör att man tvärtemot har väldigt svårt att gå ner i vikt. Man kan till och med öka. Hennes råd lydde att jag skulle ta det lugnt. Fokusera på familjen. Ta saker som de kommer.
Inte stressa? Va?! Jag skulle ju vara en bra mamma, ha ett fint hem, laga god mat (skulle ju till och med göra en kokbok under mammaledigheten.. eh, jag vet), vara en bra fästmö, stimulera mitt barn med allt mellan himmel och jord och jag skulle banne mig vara snygg med!
Två år senare har jag väl fortfarande inte blivit av med alla kilon. Och vet ni vad? Det är inte det viktigaste i världen. Ge fan i min mammamage. Mammor har nog att tänka på. För det första, att må bra. Det är tusen saker man ska ha koll på och det gör mig uppriktigt förbannad att det ska stressas så mycket kring utseendet. Ta hand om själen. Ta hand om kroppen. Ta hand om varandra ♡