Det har gått allt för många år sedan jag senast sov ensam i skogen. Via en kollega fick jag upp ögonen för turhängmattor och valde att slå till på en enklare modell från Mackenzie. Turhängmattan har tarp och myggnät och är riktigt liten och väger nästan ingenting. Perfekt för spontana äventyr.
I går drog graderna i väg och solen gassade på. Av nyfikenhet kollade jag upp vad temperaturen skulle ligga på nattetid (aningen skadad av semesterns kalla tältnätter på Öland). 17 grader på natten! Perfekt!
Så jag frågade min man om det var ok att jag inte var hemma under natten, tog min cykel och cyklade ut till en närliggande skog. Parkerade cykeln där jag kunde låsa fast den vid ett stängsel och begav mig planlöst ut i skogen med min lilla packning bestående av hängmatta, sovsäck. liggunderlag, vattenflaska, kniv och extra tröja.
Lät känslan leda vägen och fann ett parti i skogen där kvällssolens strålar trängde in mellan träden på ett väldigt inbjudande sätt. DÄR fick det bli. Fann två träd med ett bra avstånd och hängde upp min hängmatta. Jag hade köpt till extra band att fästa runt träden som var rätt breda. I efterhand var de inte nödvändiga men jag kände att jag hellre går efter principen ”hängslen och livrem” än att drutta ner i backen i sömnen.
Efter en justering av höjden på mina fästen (hängde upp turhängmattan i en lutning på berget, och fäste den enligt samma lutning först) så den blev rak och skön att ligga i, kunde jag med ro ligga och njuta. Min ryggsäck fick vara med i hängmattan och med det ovärderliga myggnätet var livet bara helt underbart. Jag tog bort tarpen eftersom det inte fanns risk för regn och jag hellre ville kunna se himlen. Att sova under bar himmel är i sig en fröjd.
Mitt fredagsmys var att knata runt och mumsa blåbär. Gick upp på bergets höjd och beskådade solnedgången. Pirret av välbehag stred sig i magen och under bröstet. Sådana här stunder är som balsam för själen. Efter mammas bortgång och all den ångest och sorg som fyllt mig, är jag lite mer noggrann med att lyssna inåt och ge mig själv vad jag behöver.
När nattens mörker så sakta spred sig över skogen låg jag blickade upp mot himlen. Lätt vaggande och så avslappnad man bara kan vara. Slumrade in utan problem.
Mitt i natten väcks jag av ljudet av någon som går runt. Någon fyrbent, så mycket är jag med på. Det är dock för mörkt för att se vad. Sen jävlar blir jag varse. En räv börjar skälla för full hals. På mig? Mycket möjligt. Och som den går på. För de som inte vet hur en rävs skall låter kan man höra det här. Det är ett märkligt och rätt obehagligt ljud. Som tur är visste jag sedan tidigare vad det var, annars hade jag nog dött av skräck.
Räven vandrade tids nog iväg då skallen lät mer och mer avlägsna. Jag hoppade till lite för att få till en skön vaggning och somnade om. Mardrömmar till trots, så var detta den skönaste natten på länge. Hade nog trott att jag skulle vara mer rädd av att sova ensam i skogen men egentligen är det mest människor som skrämmer mig. De var jag rätt säker på att slippa. Och som min vän påpekade om någon mot förmodan skulle dyka upp; ”Är det inte DU som är galningen?”… Mjooo, kanske.
Fylld med energi packade jag ihop mina saker. Såg till att inte lämna något efter mig och lämna platsen som jag fann den. Tackade träden för stöd och skogen för husrum. Cyklade hem och var en lite lyckligare människa.
Ser fram emot fler nätter i skogen på egen hand. Med turhängmattan var det otroligt smidigt och skönt. Ser också fram emot att besöka andra skogar längre bort från civilisationen.
