Vila nu älskade mamma, för evigt där, dit smärtan aldrig når

Jag har funderat fram och tillbaka. Ska jag skriva det här inlägget eller inte? Hur börjar man och vad skriver man? Eller så skriver jag inget om det och fortsätter blogga som vanlig. Men det har varit omöjligt, för det har känts så fel att skriva om annat och låtsas som ingenting. Därför har nu två månader passerat sedan mitt senaste inlägg.

16 juni fick jag samtalet som ryckte mattan under mina fötter. Mamma är död.

Jag och min syster sätter oss i bilen upp till Dalarna dagen efter och åker direkt till bårhuset… Och här får jag fundera lite. Hur mycket kan jag skriva? Hur mycket vill jag dela? Vilken skam är min?

Under den tiden som har gått har sorg slitit i mitt hjärta, men även alla andra känslor. Lättnad, ilska, saknad, lycka, förvirring, avsky, förtvivlan, besvikelse, kärlek. Det är en virvelvind under mitt bröst som trycker på åt alla håll och kanter. Ena sekunden är jag stark och den andra ett övergivet litet barn som bara kan gråta.

Mina känslor är splittrade. Precis som de varit i stort sett hela mitt liv. Jag älskar min mamma. Som jag älskar min mamma. De saker bara vi tyckte var roligt och skrattade så tårarna sprutade. Intresset för hantverk, att kunna pyssla i timmar. Matlagningen och gemenskapen vi hade i köket. Att sitta på söndagar och lösa frågorna i söndagsbilagan. Att jobba tillsammans. Plocka bär i skogen. Långa samtal tills rösten nästan försvann. Hon var fantastisk. Å ena sidan. Å andra sidan även den person i mitt liv som krossat mitt hjärta allra hårdast. Min mamma var missbrukare och deprimerad. Så, nu har jag sagt det.

Vi andra i familjen har alltid varit prioriterade lite längre ner på listan. Högst upp alkoholen, alltid. Man skulle tro att man vänjer sig med det, men i mitt fall inte. Jag fortsatte bli besviken och sårad in i det sista. Det har alltid gjort ont, men just nu i sorgen gör det fan lite mer ont. Där fanns en underbar människa, min mamma, som blev allt svårare att nå. Där, men inte där. Brutna löften och hopp som tappas. Att känna att man inte var viktig nog. Viktig nog att leva för.

Minneslunden

Nu väljer jag att inte gå in på detaljer. Det här inlägget är som ett plåster jag måste slita av för att kunna gå vidare. Att återgå till livet och saker som gör mig glad. Att sprida växtbaserad matglädje, hälsa och sådant är glädje för mig. Mitt sorgarbete måste gå vidare.

Kanske finns det en annan anledning till det här inlägget med. Vi måste prata om beroende och psykisk ohälsa. Utan att skämmas. Och anhöriga ska inte skämmas de heller. De här sjukdomarna lever på skam och rädsla.

Vila i frid mamma. Tack för allt du gav, älskar dig för alltid ♥︎

 

Vill du ha hjälp?

Anonyma Alkoholister

Anonyma Narkomaner

Al-anon

ACA Sverige

Suicide Zero

Självmordslinjen

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras