Tyst retreat – Min erfarenhet av ett tyst dygn

Vad hände egentligen under mitt dygn av tystnad? Jag delar med mig av min erfarenhet av tyst retreat med yoga och meditation.

Det har nu gått cirka två veckor sedan jag deltog på tyst retreat. En sådan där sak som stått på min önskelista länge. Äntligen tog jag tag i saken och som en skänk från ovan anordnade Erika Kits Gölevik ett tyst dygn. 24 timmar kändes som en lagom tid att prova tystnaden på. Mina tankar om att åka till ett kloster någonstans och spendera en vecka i tystnad gör mest att det aldrig blir av. Varför och hur jag hittade just detta retreat, är en historia för sig som jag låter vara osagd just nu. Men det är en sak som är säker; Ibland står stjärnorna lite extra rätt och saker samman fallan rätt fint.

I Nykvarn togs vi emot på Larssons lada, där retreatet hölls. En plats jag varmt rekommendera alla att besöka. Ladan består av café, butik och en festvåning som hyrs ut för event som bröllop, dop, fest, träning eller i detta fall retreat. Atmosfären i ladan är unik. Man får den där lugna och familjära känslan direkt man sätter foten innanför tröskeln.

Tyst retreat – Lämnad i tystad med mig själv

Ett medvetet val från min sida var att åka på detta själv. Jag hade inget behov av att ha någon med mig som jag kände. Tvärtom. Jag ville göra detta själv. Väl medveten om att det var mycket känslor som kunde bubbla upp.

I sovsalen installerar vi oss. Packar upp de få saker vi har med oss. Tekniken är avstängd. Jag rullar ut min sovsäck på sängen, lägger fram min kudde. Rullar ut min yogamatta på golvet framför sängen. Andas. Äntligen. På sängen ligger en dagbok, en penna och en bok i form av en Lifestyle-planner som jag lägger undan för att använda mig av hemma. Vi samlar ihop oss och inleder med gemensam meditation. Den inledande meditationen sätter stämningen och vi tar emot råd inför detta dygn. Det är något väldigt vackert och faktiskt svårt i att under 24 timmar sätta sig själv i första rum. Att lämnas ensam med sina känslor som får utrymme att kännas klart, och sina tankar som får utrymme att tänkas klart. När man inte distraherar sig, vad händer då?

Erika läser texten Tryggget av Sofia Sivertsdotter och mitt känsloliv börjar svaja.

Emotionell bergochdalbana

Efter en värmande middag samlas vi för Yinyoga som tar oss in i tystnad. Min sinnesstämning gör att jag tar åt mig orden och vägledningen mer än vanligt under yogan. Min kropp vill inte och jag kopplar ihop det till hur jag egentligen har ett motstånd mentalt. Självinsikt, sakta men säkert.

Dygnet som följde var som att sitta i en emotionell bergochdalbana. Jag kastades mellan insikter och känslor. Mellan lugn och ångest som fullkomligt drabbar hela kroppen. Långa promenader, ensam med mina tankar och tårar. Det låter så dramatiskt men faktum är att mitt minsta problem var tystnaden i sig. Det absolut jobbigaste var inte distraheras av meningslöst scrollande, intryck, musik och skärmar i olika former. Jag sysselsätter mitt sinne konstant. Håller mig upptagen på ett eller annat sätt. Nu var jag lämnad med mig själv utan att ens rita som sysselsättning. DET var den största utmaningen och den absolut mest givande och vackra gåvan jag kunde ge mig själv.

När man väl lyssnar, det är då magi uppstår. För mig personligen är det lätt att gå vilse bland falska föreställningar. Ibland är det svårt att skilja på andras drömmar och ens egna. Jag tror faktiskt att det gäller många.

Rörelse av frihet

Dygnet förgylldes med såväl yoga som meditation, shaking och annan rörelse. Erika höll ett fantastisk pass kallat Rör dig som du vill känna dig – träning för kraft, energi och stillhet. I efterhand blev det tydligt att denna rörelse påverkade många starkt. Jag älskar ju flum och fri rörelse. Var med på frigörande dans första gången som 19 åring och spelade teater i många år som ung. Med andra ord är jag rätt van vid att röra mig utan att bry mig om hur det ser ut. Jag förstår dock att många inte är vana vid att röra sig för hur det känns och inte hur det ser ut. Min varmaste rekommendation till alla som läser detta är att sätta på musik som känns, blunda och dansa loss i ett tomt rum.

När dygnet passerat börjar stillsamt prat så sakteliga uppstå. En del väljer att stanna kvar i tystnaden. Vi delar våra erfarenheter och på ett sätt känns det som att vi för alltid är en del av varandra. Att dela detta tillsammans, men ändå inte. Ensamt, men vid sidan av varandra var mäktigt.

Hemkomst

Det dröjer ytterligare ett dygn innan jag använder min telefon förutom till samtalet till min man för att berätta att jag var på väg hem. Dessa två veckor har varit annorlunda. Mer äkta. Mer tystnad. Mer respekt för min egen tid vilket tagit bort mycket surfande som ersatts med makramé, pyssel och måleri. Och tid utan distraktion med min familj. Med min man och med min dotter.

Erika talade om sina egna tysta dygn som kvartalsrapporter. Jag förstår vad hon menar. Även jag kommer i alla fall en gång per halvår göra en avstämning med mig själv och delta i ett tyst dygn. För mig.

Blir du lockad till att prova ett tyst retreat?