Se på maken till vilken jäkla hycklare jag är

Det är ju för härligt att vara människa. Att växa och utvecklas. Ibland slås jag av hur knäppt det blir ibland. Jag har haft veckans insikt. Jag heter Derin, och jag är en hycklare.

Som så ofta när jag läser saker som kloka Sara skriver håller jag med henne. Ett av hennes senaste inlägg handlade om hur varför kilona på hennes kropp inte avgör huruvida hon är en bra PT eller ej. Läs inlägget här.  Mitt hyckleri handlade såklart inte om att jag inte håller med henne. Tvärtom. Jag håller med henne. MEN jag tillämpar inte den här logiken på mig själv.

Jag har påbörjat så galet många inlägg om träning, övningar, reflektioner om träning och så vidare. Inlägg som aldrig publicerats. Varför? Jag tycker inte att jag har rätten att prata om dessa saker. Eller rättning, jag tycker inte att min kropp har rätten till det. Jag är varken smal eller deffad. Inga rutor på magen. Väger mer än jag gjort i hela mitt liv faktiskt, om man räknar bort graviditet. Tränar också mer än jag någonsin gjort. Är i mitt livs bästa form faktiskt. Har aldrig förr haft så bra kondition, mobilitet och styrka.

Varför ska jag ta upp plats bland alla kompetenta PT:s och vältränade personer? Eller ens bland hobbymotionärer? Fan, vilket hyckleri. Är det inte så rätt så ofta ändå? Att man inte behandlar sig själv på samma sätt man behandlar andra? Det är lätt att vara lite mer elak och hård mot sig själv.

Sen finns det för mig faktiskt en del till i den här ekvationen. Jag tycker att det är pinsamt. Pinsamt att jag ens bryr mig. Det går inte ihop med den starka kvinna jag vill vara. Jag vill ju så innerligt vara som alla coola kvinnor jag omger mig med. Kroppspositiva och kloka. Men ja, jag är fan en hycklare. Dubbelmoral. En för mig. En för alla andra.

Varför inte dela med mig av tips och råd som jag stöter på? Får jag ut så mycket glädje av det, är det väl närmast dumt att inte dela det vidare? Träning har för mig allt mer slutat handla om utseende. Det handlar om välmående och en fungerande kropp som pallar mycket mer än jag tror. Kanske är det krocken mellan det nya och det gamla som ställer till det.

Den gamla jag som tränande tills jag svimmade och inte åt och den nya som bara vill må bra och struntar i resten. Den gamla har kanske åsikter kvar som spökar. Den gamla kanske är en av dem som rynkar på näsan åt en tjock PT. Ja, det måste jag erkänna. Så tyckte jag förut. DET är pinsamt att erkänna.

Jag ska vara lite mer snäll. Mot mig och mot mitt gamla jag, som var så sjuk att jag tyckte människoskalet var viktigare än det inre.

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras