Vilja, våga och vikten av självförverkligande

Ack den gnagande känslan av Tänk om… eller Om jag bara… eller Varför vågade jag inte? I perioder verkar rädslan för detta påverka mig lite extra mycket. För min del är det helt klart behovet av självförverkligande som ropar högt.

När jag var yngre hade jag extremt svårt att glädjas åt mina egna bedrifter. Hur hårt jag än kämpande och uppfyllde mål blev jag inte nöjd. Tvärtom. Jag mådde jävligt dåligt, rent ut sagt. Tack och lov är det inte så längre. Jag har lärt mig att ge mig själv en klapp på axeln och bekräfta mig själv utifrån känslan av saker jag gör snarare än bedrifter som bara resulterade i prestationsångest. Och det kanske viktigaste av allt, jag slutade jämföra mig med andra.

Det här gigantiska steget har lett till något annat. Jag har börjat blicka inåt och fundera kring saker jag genuint vill göra. Vilka saker kan skänka mig glädje? Helt utan påverkan från andra. Var kommer mitt pirr i från? Ni vet, som när man var liten och gjorde saker bara för att det kändes bra. Skit samma om de andra barnen tyckte samma sak.

De här sakerna börjar jag utforska. Det är små saker, stora saker, larviga saker och saker som säkert inte behöver verka speciella i andras ögon. Det är just det som är tjusningen. FRIHETEN.

Att utsätta sig själv för något som är lite skrämmande och utmana sina rädslor och sitt mod är en seger i sig. För mig har det varit viktigt att göra de här sakerna själv. Att inte i förväg meddela andra om min eventuella rädsla. Tillåta mig själv att känna alla känslor kring det.

Därför har jag krupit i snö med främlingar. Därför har jag varit på seanser. Därför har jag dansat tango. Sprungit med mina kollegor trots mina pinsamt dåliga lungor. Skrivit mer personligt här på bloggen. Lagt ut selfies trots missnöjt utseende. Sagt ifrån när jag inte trodde jag vågade. Lyft luren till människor som betyder något för mig. Publicerat mina teckningar utan att jämföra talang. Och så vidare.

Balansen då? Ja, just det. Derin har problem med balans, det är sedan gammalt. Ibland vill jag så jävla mycket och tiden räcker inte till. Inte orken heller, för den delen. Det går faktiskt att stirra lite för mycket på det där självförverkligandet. Det finns liksom ingen botten till den brunnen. Men jag måste påminna mig själv om att inte missa att se det som är mitt framför mig i detta nu. Som det absolut bästa och finaste jag har. Min familj. Utan Daniel och Ayla vore mitt liv så oändligt mycket sämre. Vill inte ens tänka tanken.

I dag tänker jag stanna upp allt och njuta av att vara mamman i min familj. Njuta av den alldeles underbart tråkiga vardagen. Äta middag med mina två och njuta av att natta en treåring som tjatar sig till att jag ska läsa en till serietidning, efter den sista innan sovdags.

Vilka saker vill du göra för att sudda bort ett Tänk om? Och vilken vardaglig sak har du tagit för givet?

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras