Pojken i kistan blev bara 15 år

Var ska jag börja? Hur inleder jag det här inlägget? Ibland räcker orden inte till. Det finns så mycket att säga och samtidigt ingenting alls.

26 februari 2019 hör min bästa vän Emma av sig. ”Det är över nu”.

Oliwer var två år när jag lärde känna Emma. I deras sällskap var det aldrig en lugn stund. Han hade energi och en kraft som senare skulle visa sig utföra mirakel. Han var orädd. Han var underbar och busig.

Vid fyra års ålder får Oliwer blåmärken på kroppen. Blåmärken som inte går bort. Diagnosen blev leukemi. 11 år av sjukdom, behandlingar, operationer, komplikationer, återfall, sviktande organ, ytterligare diagnoser, biverkningar och dödsdomar. En familj som rasar och bygger upp gång på gång. En familj som styrs av cancer.

Oliwer trotsade dödsdomarna och läkarnas siande om framtiden många gånger. Han hade en kämparglöd utan like. Oliwer gav ALLT.

Tårarna lämnar mina kinder blöta. Det är ingen idé att försöka hålla tillbaka. Tillsammans sörjer vi. ”Vi tar ett andetag, tillsammans du och jag. Ett sista andetag för att minnas denna dag. En dag vi snart levt klart. Inga fler än du och jag, Finns inget mer att säga än –
Tack för idag”. Ken Ring och Linnéa Samia Khalil står framför mig och sjunger för oss i kyrkan. För Oliwer.

Hans kista bär regnbågens färger. Som han ville. Vi bär rosa och färgglada kläder. Som han ville. Den gamla vackra kyrkan i trä är fylld av känslor. Samma kyrka som fylldes av känslor för fem år sedan när Emma och Jonny gifte sig där. Solen har visat sig på himlen och strålarna tar sig genom fönstren till altaret. Pojken i kistan blev bara 15 år. Hans knappa ålder är tydlig av de saker som omger kistan. Hans dator fylld med klistermärken. Hans keps. Energidryck. Godis. Vännerna från skolan har lämnat saker till honom. På golvet ligger en hans SuperSnöre format som en hjärta. Olika pärlor symboliserar olika delar i behandlingen; till exempel en pärla för att sova på sjukhuset, en för röntgen, en för strålbehandling och så vidare. Hans snöre blev långt men var ändå bara från de senaste fyra åren.

”Oliwer var inte sin sjukdom. Han var en person. Med en sjukdom”, säger prästen och det stämmer verkligen. Han var så mycket mer än cancer. En son, en bror, ett barnbarn, en systerson, en vän.

För den sista vilan bärs kistan ut av pappa, styvpappa, farfar, morfar, farbror och morbror. Alla bär de gråa Adidas-tröjor med luvan uppe. Precis som Oliwer hade velat. Bakom går Emma och lillebror Milio, även han med den gråa Adidas-tröjan.

En förälders värsta mardröm har besannats. En mardröm besannas och samtidigt är det faktiskt en mardröm som tar slut. I familjen kan man känna en form av lugn. Efter alla dessa år ska Oliwer äntligen slippa lida mer.

God natt king Oliwer.

Vi kan säga Fuck Cancer tusentals gånger utan att det ger något mer än ett stöd av kraftuttryck. Det finaste man kan göra är faktiskt att donera pengar till exempelvis Barncancerfonden. I Oliwers fall hjälpte Annikas Minnesfond enormt mycket genom åren.

Annikas minnesfond hjälper cancersjuka och svårt sjuka barn och deras familjer i Örebro län.
Förutom att med direkta medel stöttar barnen och deras familjer anordnar de under året ett antal olika aktiviteter som ger barnen och deras familjer en möjlighet att komma ifrån vardagen och vara tillsammans.

Ge gärna ett bidrag till Annikas Minnesfond. Varje krona gör nytta. Man bidrar med vad man kan.

PLUSGIRO 55 42 70 – 9

SWISH 123 576 04 34

Glöm inte att märka denna inbetalning med ditt namn och berätta gärna varför du skickar in pengar till Annikas minnesfond.

1 kommentar

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras