Hot Yoga Flow – När flow är en no show…

yoga

I onsdags var det Hot Yoga Flow på SATS på lunchen. Med världens bästa Tonny Gille. Jag uppskattar verkligen när man får bra coachning på klasserna. Både verbalt men också fysiskt. Gör jag fel, så visa mig det. Han är väldigt bra på att beskriva och förklara. Den här klassen är helt klart den jag personligen känner att jag utvecklas mest på.

Så vad menar jag då med att no show på flow? Den här grejen med dagsform. Kroppen liksom ville inte riktigt. Efteråt kände jag mig stel i nacken och jag vet att det är för att jag har forcerat. Det är så himla olika från dag till dag hur en klass upplevs. Hur mycket påverkar egentligen omständigheterna? Jag stressade till klassen. Var det möjligen därför? Eller för att det var så fullt på klassen och jag inte riktigt kunde se mig själv i spegeln? Eller för att hon framför mig var vig som en orm och jag jämförde mig?

Som ni märker har jag börjat dela med mig av träning mer. Det har tagit emot för jag känner att jag inte har så mycket att tillföra när jag jämför med de andra bloggarna här på SportHälsa. Den ena klokare, kunnigare och mer vältränad än den andra. Nu har jag i detta inlägg nämnt jämförelse två gånger. DET är kanske mitt största problem. Ett löfte till mig själv har varit att i år just inte jämför mig så mycket. Inspireras, absolut. Jag får helt enkelt stå för den där delen av befolkningen som uppriktigt älskar att träna men för den sakens skull inte är varken en läcker yogi eller fitness-guru.

Nu är det i alla fall fredag. Snart helg. Och jag har en riktigt underbar helg att se fram emot!

2 Comments
  1. En av de bästa träningspepp jag har läst är Martina Haags bok om hur hon började springa. Hennes tänk att springa runt kvarteret och känna sig nöjd med det var det som fick mig att börja springa, att sätta realistiska mål som JAG kunde hålla. Började med 1,5 km och kom fram till att jag fick lunka mig igenom och gå upp för backarna, realistiskt nog. När jag väl hade klarat att springa 1,5 km (fortfarande gå i uppförsbackar) ökade jag till 3 km med samma mentalitet. Till slut blev det 3 milslopp och några 5 km-lopp under ett år, alla med realistiska mål som gjorde att JAG var nöjd när jag gick över mållinjen. Inga tider att klara men lovade mig själv att jogga genom hela loppen (och jag fick fortfarande gå i backar). Nu vet jag att jag klarar ett millopp med lite träning, så efter att ha börjat återhämta mig från en fotoperation för ett år sen känner jag mig redo igen, så i sommar blir det ett 13 km lopp i Åre (och ja, jag får gå uppför). Så slutsatsen; utan inlägg som dina, eller Martinas bok, hade jag aldrig börjat röra på mig och faktiskt fått nöjet att känna mig nöjd med mig själv och det MIN kropp klarar av. Så fortsätt skriva om vad du gör, det inspirerar andra!

    1. Wow vad roligt att höra Frida! Blir superinspirerad av det du skriver. Visst ska man sätta målen så man har en rimlig chans att bli nöjd och stolt över sig själv. Det är alldeles för lätt att falla i fällan med orimliga mål som bara leder till att man blir ledsen och missnöjd. I värsta ger man upp helt. Jag ska verkligen bli bättre på att jämföra mig med MIG, och ingen annan.❤️

Leave a Reply

Your email address will not be published.